Snacka går ju

Jo, men snacka går ju. Mindfulness. Vara här och nu. Jo, tjena.

Den här senaste dagarna har ätit upp mig. Helt och hållet. Otuggat. Bara glufs liksom. Och jag har bara följt med som Moby Dick in i valens gap. Det är lätt att snacka om att vara här och nu, och jag kämpar verkligen med det. Men när stressen och vardagen tar strypgrepp är det lätt hänt att ramla in i gamla spår och bara överleva sig igenom dagarna. Inte stanna upp, inte hinna med. Andas högt uppe i bröstkorgen och bita ihop. Bara bita ihop lite till…

Men nu är det ä n t l i g e n fredag och det är tänkt att helgen ska gå i återhämtningens tecken. Inga tider att passa, inga måsten. Sovmorgon, långfrukost, strosa runt i myskläder och bara vara. Så ser planen ut.

Nu – middag, ett glas vin och stup ned i TV-soffan. Doobidoo – here I come! 🙂

Mitt minne

Mitt minne är inte längre vad det aldrig har varit. Det är bara ett kallt konstaterande.

I förra inlägget skrev jag att jag inte kunde komma ihåg vad jag och maken hade sett för program kvällen innan. Ett program som vi hade inspelat = tillräckligt intressant för oss båda att böka med inspelning. Jag visste att det var någon sorts av vetenskapsprogram, antagligen från Kunskapskanalen som är en av våra favvokanaler. Men kunde inte för mitt liv komma ihåg vad programeländet handlade om.

På kvällen frågade jag maken vad det var för program vi såg. Han kunde inte heller komma på det (sa jag att det var fredag kväll och att vi var enormt trötta?) men lade till kommentaren: det var nåt program från Kunskapskanalen, har jag för mig. Vi båda tänkte så det knakade men ingen av oss kunde knäcka gåtan, tills jag kom på den käcka idén – raderade vi inspelningen eller fanns den kvar på disken? Mycket riktigt, vi hade varit för trötta för att radera programmet efter att vi sett det (det brukar vi alltid göra, men det var som sagt fredag).

Jag knappade fram programmet på disken och döm om vår förvåning när det visade sig att vårt vetenskapsprogram var ”Pluras kök”. 🙂

Fredag – de goda föresatsernas dag

Fredagar är speciella, det är ju svårt att förneka. Det är en speciell känsla på jobbet. Alla är lite mer uppåt, och lite mer uppsluppna. Det är lite av en partystämning, förvisso med tvångströja, men den är löst sittande.

Hela dagen håller en känsla av förväntan. När dagen är slut – då! Då ska jag börja leva. Då ska jag släppa loss. Då ska jag släppa ut håret, rocka loss och verkligen njuta!

Och verkligheten? Well, den ser ju kanske inte riktigt så ut. Jo, till en början. Klockan slår ”slut på arbetsdagen”, jag svischar ihop det sista på jobbet, tar posten i ena handen och solbrillorna (redan i april, jo, jag tackar jag!) i andra handen och rusar ut genom dörren. På med brillsen, gasen i botten och rivstart iväg mot lyckan. Mot hemmet, mot helgen och ledigheten. Planerna är många men det viktiga är att komma hem! Eller så kan vi ju stanna på vägen och handla lite? Var det inte något vi behövde eller kanske bara behöver titta på? Energin är på topp och jag tar gärna ett litet pit stop på vägen för att fylla på kreativiteten, inspirationen eller bara varuberget där hemma.

Någonstans här börjar entusiasmen tryta. Allt jag lyckats uppbåda under veckan, all den förväntan jag haft inför fredagen pyser ut som en pyspunka. När vi börjar närma oss hemmet hoppas jag på att maken ska tycka att det är helt ok att vi kokar ihop något av de vi har hemma så att vi slipper stanna för att handla. Jag kommer på att vi har Halloumi i kylskåpet! Yes! Kvällen är räddad! Maken tycker nämligen att Halloumi är en fullgod middag och just på fredagar håller jag med honom! Behövs mjölk till kaffet också? Jo, men jag kan dricka te, sörru! Finns det egentligen något bättre än inglish bräckfast? Så passande med tanke på det aktuella bröllopet också!

Hem kommer vi. Utan handling. Jag har nog fortfarande någon tanke på att det här kommer att ordna sig. Att vi kommer att få en hejdundrande fredagskväll med tre rätters (jag har redan förträngt Halloumin), intelligenta diskussioner och kanske en dans eller två. Jo, tjena. Avverkar snabbt ett social call och kollar av posten för att sedan snabbt steka på Halloumin, hälla upp ett glas vin och däcka i soffan. Får jag bara lite mat (nåja) i mig så kommer jag att piggna till, tänker jag och håller hoppet krampaktigt levande. Vi plockmatsäter framför TV:n till Postkodsmiljonären, ett program vi aldrig skulle ha valt, men ingen av oss orkar leta fram fjärrkontrollen för att byta kanal.

Men maten (nåja) ger effekt! Jag piggnar till nog att leta fram fjärren (nu snackar vi energiboost!) och sätter i gång ett program vi spelat in tidigare i veckan. Jag sitter just nu (lördag) och febrilt försöker komma ihåg vad det var för program, men kan inte för mitt liv komma på vad det ens handlade om. Det säger en del om pigghetsnivån i går kväll.

När programmet är slut viker maken ned sig och har det goda omdömet att gå och lägga sig, men inte jag inte! Näe, för då är det ju dags att sätta sig framför datorn och författa ett blogginlägg! För jag är faktiskt jättepigg, försöker jag intala mig själv och vägrar se alla trötthetstecken som överfaller mig. Det är inte bara på morgnarna som min inre obstinata femåring är i toppform… Så där sitter jag, trött som en gnu, och författar. Halvvägs igenom går det inte längre. Till och med min obstinata femåring inser att slaget är förlorat. Det är dags att ta fram den vita flaggan och ge upp.

God natt älskade fredag! God natt alla goda föresatser. God natt hela veckans förhoppningar, längtan och planering. God natt tanken om ett spännande, wild and crazy liv!

Och så lägger jag ännu en trött och händelselös fredag till handlingarna.