Tyst retreat

Deppdalen tycker jag att vi lämnar därhän. Den är inte värd att varken nämnas eller ältas. Det som inte syns finns inte. Punkt.

Jag har spenderat två dygn i tysthet. Som jag skrivit om tidigare var det fullständigt frivilligt och planerat. Det hindrade inte att jag var grymt nervös. Rent av spattig. Hur skulle jag reagera på att inte ha några livlinor eller flyktvägar? Skulle jag klara av det eller skulle jag bli tvungen att ta fram livlinorna som jag trots allt packat ned. Ifall att. Om jag skulle bli helhispig. Virkning, personlig-utveckling-bok, deckare och i värsta panikfallet – smartphone.

Maken och jag hade kommit överens om att göra detta helt enskilt. Ingen kontakt. Inte sova ihop, inte prata (så klart!), ingen ögonkontakt, ingen no nothing. Om någon av oss skulle flippa så skulle vi knacka på den andres axel och sedan mötas på den knackandes rum. Men bara i absoluta akutfall. Skönt att ha en panikplan i skjortärmen i alla fall.

Ankomst, kort information, rundvandring. Kling, kling, kling i klockan och tystnaden var inringd, allt inom en kvart. Bara sådär. 13 personer, helt främmande för varandra, i samma hus utan att ens veta varandras namn. Tysta och förbundna i två dygn utan något som helst förströelse. Udda, minst sagt.

Mitt rum var fint och enkelt inrett med en annorlunda blandning av svensk institution och designmöbler. Jag förstod snabbt att där skulle jag sova men inte så mycket mer. Min mesta tid spenderade jag i ”kryptan” som det stora samlingsrummet kallades. Ett runt, vackert rum med en stor sten i mitten och stolar i ring runt omkring. Där satt jag mestadels. Stilla och tyst inlindad i en filt görandes ingenting. I väntan på att sorlet i huvudet skulle tystna.

Måltiderna intogs gemensamt vid två långbord. Det är minst sagt annorlunda att sitta tyst och äta i sällskap. Själva tystheten var egentligen inte särskilt besvärande, utan mer känslan av att vara iakttagen. Jag önskar att fler än jag hade valt att studera sin egen mat och tallriksunderlägg under måltiden och inte tittat sig runt. De tittade säkerligen inte på mig, men känslan av att de kanske gjorde det, kröp i kroppen.

13 personer och 13 olika anledningar att vara där. Vissa läste, andra skrev. Några var säkert där av religiösa skäl. Kanske någon sliten småbarnsmamma som inte upplevt tystnad sedan första barnet fötts? Kanske någon sliten företagsledare som behövde stänga av telefon, dator och bara få koppla av? En författare som behövde skriva sista kapitlen i sin bok?

Min anledning var att testa och lära känna mig själv. Vem är jag utan allt omkring? Vad händer i min sinnesvärld när jag inte får några inputs? När alla flyktvägar/exits är stängda?  Vad hittar min hjärna på då? Vad vill jag säga mig själv när allt stoj tystnar? När egot gaggat klart?

Nu, tre dagar senare, kan jag sammanfatta min upplevelse med att jag är stolt. Stolt över mig själv som klarade av att stänga alla mina exits, inte behövde ta till någon livlina eller blev det minsta spattig. Jag klarade av att sitta stilla, umgås med mig själv utan några som helst intryck. Nej, det var inte särskilt kul (ärligt talat – man är ganska enkelspårig och tjôtig i längden) och jag fick ingen uppenbarelse eller meddelande från Gud eller ET heller för den delen. Men jag fick chansen att utmana mig själv. Att nå en inre tystnad och styrka. Inget himlastormande men en varm känsla inombords.

Det var med lite sorg och saknad och önskan om mer tid som jag hörde de tre ”klingen” från klockan som meddelade att vi gick ur tystnaden. Mina ögon och händer fann makens snabbt, snabbt. Men båda kunde ha tänkt sig några dagar till. Lite mer tystnad, allra helst utomhus. Vi kommer nog att göra om det, men inte på samma ställe. Jag vill gärna testa mig ytterligare – mer tystnad och längre tid. Mer hardcore. Här kanske?

Jag har kanske varit nunna i tidigare liv? 😉

Vänta.
Vila.
Vara.