Uppdatering bästa matkassen
Publicerat: 7 februari, 2013 Sparat under: Dilemma, Matlagning Lämna en kommentarSom jag tidigare skrivit om så har vi beställt matkasse hem. Det var verkligen en succé hemma hos oss. Tills leverantören meddelade oss att de bestämt sig för att lägga ned och satsa på något annat.
Vi hittade ett alternativ (inte helt nöjda då de inte har en ekologisk profil) som vi testade i en vecka innan meddelandet kom:
Ni bor för långt bort i tjotahejti för att vi ska fortsätta att leverera.
Jaha? Ska vi behöva tänka, besluta och handla själva nu, eller!?
Aaaaaahhhhh! Dessa lyxproblem!
Skynda, skynda, det är gott om tid!
Publicerat: 18 december, 2012 Sparat under: Allmänt, Dilemma, Livet Lämna en kommentarJag hade läget under kontroll. Eller nja, jag var lite irriterad över att jag ännu en jul inte varit ute i god tid med julklappar och annat julrelaterat, men i det stora hela kändes det ok – jag hinner.
Tills i söndags natt.
Precis vid sänggåendet när jag skulle ställa väckarklockan slog det mig – om en vecka är det julafton! En vecka! Inte två som jag i min förvirrade hjärna har räknat med. Bara BABBADÄNG slog det ned som en bomb. En endaste vecka och inte en julklapp är inhandlad. Inte ens julpyntandet är klart! Aaaaaaaahhhhhhh! S T R E S S ! ! !
Bra jobbat där, Extraminnet! (Nu börjar ni fatta varför min blogg heter just ”Extraminnet” och mitt behov därav, va?)
Livsstil
Publicerat: 10 december, 2012 Sparat under: Dilemma, Insikt, Livet 1 kommentarIbland kommer det sanningar uthoppandes även ur min egen mun:
”Man jobbar som en galning för att upprätthålla en livsstil som man sedan aldrig har tid att njuta av.”
Nu ska jag ”bara” lära mig att lyssna på mig själv och agera utefter det…
(Känner genast att jag behöver försvara mig med att det naturligtvis inte bara handlar om jakt på livsstil utan även en grym släng av duktig-flicka-syndrom. Någon som känner till någon bra avvänjningsklinik?)
Ps. Gärna med sköna sängar, havsutsikt och pool. Ds.
För varje bloggare som publicerar den här bloggposten så skänker Apotek Hjärtat 95 st stelkrampsvaccin
Publicerat: 19 april, 2012 Sparat under: Allmänt, Dilemma, Livet, Tacksam, Upprörd Lämna en kommentar
Den här bloggposten vaccinerar 95 barn!
Jag är varken kompetent eller intresserad av uppdraget, så jag publicerar den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.
Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden (eller mer!) är du med och ser till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.
Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten mellan 16 april och 13 maj så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj
Hur beskriva
Publicerat: 25 november, 2011 Sparat under: Dilemma, Livet 2 kommentarerHur beskriver man hur man har det när man är indragen i någon annans liv? När oron för någon annans liv och hälsa är närvarande varje minut? När man sitter fast i kärlek och blod vare sig man vill eller inte? När man inte kan göra någonting för att förändra då huvudpersonen inte vill eller förstår? När kärleken till de oskyldiga runt omkring gör att man orkar långt längre än vad man trodde var möjligt? När man får släppa sitt eget liv för att hjälpa dem som har det svårt och är oskyldigt indragna?
Hur livet kan gå från TV-stund i soffan till full kalabalik på en halv sekund. Hur man kastas från ytterligheter utan någon som helst kontroll. Utan förvarning och utan facit. Gång på gång. ”Nu kan det inte bli värre”, säger man. Och varje gång blir man överbevisad.
Hur beskriver man hur det är att få hjärtat i halsgropen varje gång telefonen ringer? Varje gång ett SMS plingar till? Hur stryptaget runt halsen trycks till och det blir svårt att andas? Hur pulsen börjar rusa på en nanosekund. Hur man försöker leva så normalt som möjligt samtidigt som ingenting är som vanligt. Hur tröstar man barn som lever mitt i en traumatisk barndom? Hur säger man ”det går över, det blir bättre” när man inte själv vågar tro det?
Hur orkar man se positivt och hoppas när man fått alla förhoppningar grusade gång på gång, i mer än ett decennium? Hur gör man för att orka när man redan upplevt allt detta tidigare, i en tidigare generation, utan lyckligt slut?
Att stå bredvid och se någon man älskar sakta krympas ned till ingenting. Så sakta att de inte själva ser vart det barkar. Hur lågt de sjunkit. Att stå bredvid och se hur de sjunker djupare och djupare men inte vill/orkar eller kan ta sig ur sin situation.
Att höra hur det skylls på alla andra.
”Om bara inte… ”
”Om bara…”
”Sen…”
Inget eget ansvar. Ja, jag förstår att det handlar om sjukdom och lång tids nedbrytning. Men ingen hjälp finns ju att få för de som inte vill ha hjälp. När personen är alldeles för sjuk för att hantera sitt eget liv men för frisk för att få hjälp av samhället. Vad gör vi anhöriga då?
När någon annans rädsla och ångest tagit sig in i ditt liv. I många andras liv. De du älskar mest. När alla runt omkring bönar och ber om en förändring men personen själv inte vill, orkar eller kan.
När du sträckt ut din hand gång på gång. Slagit knut på dig själv hundratals gånger i tron att du hjälpt till. När det inte har hjälpt mer än att personen kunnat stanna kvar i sin omöjliga situation ett tag till. När du dagligen har samtal med andra anhöriga och tonen är uppgiven och orden upprepande –”vad ska/kan vi göra? Jag ser inget slut på det här.” ”Nej, inte jag heller…”
När du ser de anhörigas ork och hälsa svikta på grund av stressen, oron och osäkerheten.
När du tvingats bli stenhård och kall. Gömma allt vad känslor och medlidande heter. För någon annans bästa. För att inte vara ”möjliggöraren”. För att inte hjälpa till att hålla dess näsa över vattenytan. Låta den du älskar sjunka till botten i hopp om att de sedan ska kunna resa sig. Trots att hela ditt inre skriker.
Få höra att du är elak, trots att det du gör är av kärlek. Ha tvivel och förebråelser. Gör jag rätt? Vad mer kan jag göra? Bör jag göra mer? Mindre? Annorlunda?
Att se de omkring, de du älskar, bli så drabbade, så hårt åtgångna. Se deras hopp, deras förtvivlan. Torka deras tårar. Lyssna på deras förtvivlan. Och inte ha någon tröst.
Hur beskriver man det?
Vanskötsel
Publicerat: 29 oktober, 2011 Sparat under: Allmänt, Dilemma, Livet Lämna en kommentarBloggen är vanskött. Jag skyller på tidsbrist, deppdalen och inspirationsfattigdom. Och en hel del prestationsångest. När jag började blogga var det för min egen skull. För att minnas vad jag gjort alla dessa dagar som bara försvann. En sorts dagbok. Men med tiden ändrades det då det dök upp publik. Gud så coolt att någon vill läsa mina ord! Men tänk om någon känner igen mig (fat chance med tanke på hur lite utlämnande jag är, men kanske genom vilka bloggar jag själv läser och därigenom kan länkas tillbaka hit)? Och där hände något. Prestation och censur kom in i bilden. Inte helt positivt för den konstnärliga friheten, kan erkännas.
Jag läser många bloggar. Många så pass bra och professionella att jag rodnar och böjer mig i all respekt. Andra inte alls lika ofta uppdaterade eller särskilt proffsiga men så personliga och utlämnande att de slår an en sträng inom mig att jag fortsätter läsa år efter år oavsett uppdateringsfrekvens.
Kraven på mig själv har ökat och min inspiration har minskat i samma takt. Och där är jag nu. Jag kan få idéer om vad jag ska skriva men censur och prestationskrav dödar varje initiativ. Hur kommer man ur sånt? Tar en bloggpaus? Tar sig i kragen (jo, men eller hur!)?
Eller så skriver jag det som dyker upp. Helt utan prestationskrav, censur och ångest. Ni fattar att det här är en utopi som jag strävar efter men inte helt har uppnått än? Hav tålamod, kära läsare! I’m working on it! 😀
Äsch
Publicerat: 13 september, 2011 Sparat under: Dilemma, Livet 4 kommentarerNu har jag påbörjat tre inlägg om gruppdynamik, Wordfeud och deppdalen men raderat dem för att de inte varit intressanta eller bra nog.
Jo, jag har nog trillat ned i deppdalen.
Frustration
Publicerat: 17 augusti, 2011 Sparat under: Arg, Dilemma, Genus, Upprörd Lämna en kommentarI går gjorde jag misstaget att ta upp ämnet genus på jobbet (Igen!). Big mistake!
Jag blir så frustrerad när jag märker hur naiva folk (ja, även tjejer, och i detta fall bara tjejer) är.
”Ahmäh, det är ju faktiskt jobbigt för pojkar också” får jag som kommentar när vi pratar om den senaste tidens artiklar och nyhetsinslag om 7-åriga tjejer som vill banta. Aaarrgghhh! (Just denna kommentar kom från en mamma som har en dotter under tonåren som ringer till mamma varje dag, ibland flera gånger för att kolla om hennes kläder är OK innan hon går ut. ”Funkar rött och rosa ihop, mamma?? Säkert?” Varför har hon fullt upp med att bry sig om vad hon har på sig? Varför är hon inte ute och leker och njuter av livet? Och varför reagerar inte mamman!?
Och mest av allt blir jag frustrerad av att jag inte känner att jag kan argumentera för saken. Jag blir för arg och hittar varken orden eller argumenten. Blä.
Kan man hyra in Lady Dahmer till fikastunden på jobbet, tro? Hon har svar på tal, hon!
Doggybag
Publicerat: 22 juni, 2011 Sparat under: Allmänt, Dilemma, Livet, Upprörd 1 kommentarI Amerikatt har de en trevlig vana. Lämnar du mat på tallriken får du automagiskt en doggybag med dig hem. Vill du inte kan du ju alltid ge den till någon annan, t ex någon av de otaliga hemlösa som finns.
I Sverige? Icke. Och jag tror inte att jag är unik eller ovanlig på något sätt då jag säger att jag aldrig skulle komma på tanken (läs: våga) att fråga om att få en doggybag om jag inte orkar äta upp min portion.
Men är det inte ganska tokigt? Jag har ju betalt för maten så då är den ju min? Restaurangen tjänar ju inte mer på att jag lämnar på tallriken?
I dag råkade jag nämna för mitt sällskap att jag egentligen ville ta med mig en rejäl bit kött som blivit över på min tallrik till maken (här kan nämnas att vi fick vänta läääänge på maten och att vi hade ett tåg att passa. Inte för att jag behöver förklara mig, men ändå. *Suck*) Sagt och gjort – hon tog helt sonika köttbiten och lindade in den i en servett och gömde den i sin väska. Hon lämnade över den till mig när vi kramades adjö. Och det kändes som värsta knarkleveransen! Jag kände mig verkligen som en tjuv och bandit! Som hade tjuvat en köttbit från restaurangen! Som jag själv betalat för. Som personalen inte har en aning om jag ätit upp, spolat ned eller lagt i väskan. Och inte bryr sig.
Och ändå.
Och ändå känner jag mig som värsta Björnligabanditen!
Är inte det konstigt?
Jag slår här med ett slag för automagiska doggybags! Folket skalla – doggybags till alla!
(Och ja- maken blev glad om än något förvånad!) 😀
Sömnproblem
Publicerat: 20 juni, 2011 Sparat under: Dilemma, Livet 1 kommentarVad är det som gör att man ligger vaken nästan en hel natt? Jag hade inte druckit kaffe sent, ingen jobbångest som pockade på, inte fullmåne (om det nu har någon inverkan). Möjligen att jag gick och lade mig försent och missade ”sömntåget”, men ändå? En hel natt!?
Det blir en lååång dag. *Gäääääsp*
Extraminnet 