Ytterligheter

Jag vet inte vad som har hänt. Jag dras mot ytterligheterna i en ojämn, okontrollerad ström. Å ena sida är jag låg, grinig, småsint och tycker att det mesta är orättvist och urbota trist och tråkigt. Kan inte släppa tanken på vad jag har framför mig. Kylan. Mörkret. Kalheten. *Ryyser* Vardagarna hopar sig utan förhoppning om röda dagar eller ens halvdagar. Vinterns kyla och längd är svår att bortse ifrån.

Å andra sidan känner jag en innerlig, ända-in-i-hjärteroten lycka och tacksamhet. Det minsta (ni kommer ihåg örngotten?) gör mig tårögt tacksam och jag kan komma på mig själv att småle för den minsta lilla kommentaren eller solglimten. I fikarummet fick jag en släng av arbetskamratens matlådas underbara och annorlunda doft i näsborrarna – tacksamhet! Ett oväntat och ovanligt trevligt bemötande i telefon – Åh! Ett underbart samtal från oväntat, ungt håll – åh, kärlek! Ända in i magtrakten och tillbaka-kärlek! Tanken på garnnystan i brevlådan (ja, jag virkar fortfarande). En arbetskamrat som har det jobbigt och anförtror sig – åh, denna ynnest!

När maken bemödat sig att åka till varuhuset för att överraskningsköpa garnnystan till mig var jag bölfärdig. Jag är inte värdig all denna uppmärksamhet, förtroende och kärlek! Jo-ho, det är jag visst det! För det kommer att jag behöva när jag ska kämpa mig förbi höstens- och vinterns mörker, kyla och depression. Jag kommer att hytta med virknålen och hojta att jag minsann är t-a-c-k-s-a-m och i grunden l-y-c-k-l-i-g även om mörkret slår sina tunga, slingriga armar runt mig och försöker dra mig ned i vinterns mörka avgrund. I will survive! Och hör sen!

---